Western, akademiskt och klassisk dressyr

Stallet var trångt och fullt av saker. Vi gick ut från stallet och inte så långt bort såg jag en hästrumpa. Det var mitt i sommaren men ändå hade hon täcke på sig. Hon gick i en hage som var ca 3x3 meter och hade bara torrhö och vatten. Trots det frodiga gräset utanför den lilla hagen fick hon stå i den lilla lilla jordhagen. Hon som ägde henne tog in henne i stallet och tog av henne täcket. Jag såg direkt att hon var underviktig. Benknotor stack ut lite här och var. Men jag såg jag en gnutta liv i Rosas ögon.

Dom sadlade henne med en alldeles för stor sadel. Den satt inte alls bra på henne. Sedan tog dom ett bett som jag sldrig sett förut. Bettet var också alldeles för stort och satt alldeles för hårt åtdraget.

Dom tog ut henne på en äng och hon som ägde henne hoppade upp. Rosa trivdes inte alls och kastade med huvudet gång på gång. Sparkade med frambenen och tuggade fragga. Sedan var det min tur att sitta upp. Jag började med att lätta på sadelgjorden lite så hon kunde andas, och hoppade upp. Jag ville inte kräva någonting av rosa mer än att hon skulle behålla mig på ryggen. Trots att Rosa slängtravade och kastade med huvudet såg jag henne som en drömhäst.

Efter att jag ridit ledde jag in henne i stallet igen och sadlade av och försökte få känna lite närvaro med den främmande hästen. Hon puffade på mig och det var som om hon kollade mig rakt i själen. Det var då jag bestämde mig att jag ville ha den hästen.

Vi gick in och skrev på massa papper och sen var problem hästen mitt problem. Det var ett problem jag såg fram emot att sakta men säkert härva ut.

Hon var lätt att lasta och krånglade inte. Det märktes att hon inte ville stanna kvar där.

Och då jag stängde transport dörren till henne var det som om jag kunde höra att hon sa:

-Tack.

Jag hörde hennes gamla ägare ropa:

-Ta väl hand om henne och lycka till!

och ett lycka till behövdes verkligen.

Nu var denna häst min: